GLID INTE:s version.
Det finns en skillnad mellan att gnälla och att vilja att IK ska bli bättre.
Den skillnaden har varit svår att se i Oskarshamn ibland de senaste åren. Rösterna har varit många, tonlägena olika och tålamodet varierande. Men mycket av kritiken efter degraderingen har också varit fullt rimlig.
Organisationen behövde hitta rätt. Lagbygget behövde bli mer begripligt. Identiteten behövde tillbaka.
Nu är det viktigt att säga nästa sak lika tydligt:
IK har gjort väldigt mycket rätt.
Det finns en annan känsla runt klubben igen. Styrelsen känns mer kompatibel med vad IK faktiskt är. Tränare och ledare accepteras i större utsträckning. Det finns en riktning som känns mindre konstruerad och betydligt mer Oskarshamn.
Och framför allt: våra egna bär laget.
Joel Svensson, Filiph Engsund och Calle Karlsson är inte bara roliga historier. De är symboler för någonting som IK behöver bygga vidare på. Att egna produkter och spelare med stark Oskarshamnskoppling leder laget är ungefär så nära en sportslig identitet man kan komma.
Det finns också tecken på att IK har förstått något som små framgångsrika hockeyorter måste förstå: juniorverksamheten kan inte vara pynt bredvid A-laget. Den måste vara en del av affärsmodellen, identiteten och den sportsliga planen.
Det tar tid.
Supportrar är däremot inte särskilt bra på femårsplaner när pucken släpps på fredag.
Det är heller inte deras jobb.
Det går att vara långsiktig och ändå vilja vinna nu
Det är här sprickan som fortfarande finns runt IK blir intressant.
Vad är ambitionen?
Är planen någonting man följer oavsett vad som händer framför ögonen på en? Eller är planen ett verktyg som också ska hjälpa klubben känna igen när ett tillfälle plötsligt blivit bättre än man trodde i april?
För den här säsongen har något hänt.
Allt har inte fallit på plats. Det finns hål. Det finns skador. Det finns matcher där försvarsspelet gjort målvakterna nästan omöjliga att bedöma rättvist.
Men det finns också ett spel.
Det finns en kärna.
Det finns egna spelare som levererar.
Det finns en stad som känns betydligt närmare laget igen.
Och det finns ett läge där ganska lite faktiskt kan göra ganska mycket.
Då blir det märkligt om långsiktighet betyder att man måste låtsas som att detta inte händer.
Första HA-säsongen var inte försiktig – den var dyr på fel sätt
Det är viktigt att vara rättvis mot historien.
Första säsongen efter degraderingen var IK inte försiktigt. Tvärtom. Klubben satsade pengar.
Problemet var att pengarna i flera fall hamnade i fel typer av lösningar och att helheten inte blev så stark som kostnaden borde ha gett.
Carter Camper är ett bra exempel. En fantastisk hockeyspelare på papperet, med ett CV som nästan såg malplacerat ut i HockeyAllsvenskan. Problemet var inte att IK vågade värva honom. Problemet var att en spelare av den typen måste få rätt miljö, rätt spelare omkring sig och rätt roll för att bli den investering man hoppas på.
Sedan kom nästa misstag.
När satsningen inte gav full utdelning blev IK försiktigare.
Och där tycker vi att klubben gick för långt åt andra hållet.
För det laget hade fortfarande ett läge. Konkurrensen var inte särskilt bred. I praktiken var Djurgården det tydligaste hindret mellan IK och en verklig chans att gå hela vägen.
Då borde man ha spetsat ytterligare.
I stället blev lärdomen nästan att satsningar i sig var farliga.
Det är fel lärdom.
Rätt lärdom är att man måste satsa bättre.
IK:s historia är byggd på att ifrågasätta det rimliga
Det här är kanske den viktigaste delen.
IK:s melodi har aldrig varit att göra exakt det alla andra hade gjort.
90-talets satsningar följde ingen trygg mall för hur en liten stad skulle bedriva elithockey. 2018/19 var det inte heller den mest självklara vägen som tog IK upp i SHL.
Det fanns kvalitet, men framför allt fanns mod, identitet och en grupp som tillsammans fungerade större än summan av delarna.
Det är där IK alltid har varit som bäst.
Lite för naivt.
Lite för kaxigt.
Tillräckligt smart för att förstå ekonomin.
Men aldrig så rädd för att göra fel att man slutar försöka göra något stort.
Det är också därför vi inte vill att IK ska försöka bli Kalmar.
IK ska vara IK.
Läget nu är faktiskt bättre
Det märkliga är att grundläget nu på flera sätt är bättre än under den första säsongen tillbaka i HockeyAllsvenskan.
Konkurrensen är bredare. Det finns fler lag som kan hota på riktigt än bara ett tydligt Djurgården.
Men IK:s lag är också bättre sammansatt.
Och billigare.
Det gör inte att klubben ska slänga pengar omkring sig. Det gör att varje extra krona potentiellt kan få större effekt.
När basen redan fungerar behöver man inte köpa en halv trupp.
Man behöver träffa på en eller två saker.
Det är en enorm skillnad.
Top 8 är inte en ambition
Det finns de som tycker att man ska vara nöjd.
Stabilisera.
Ta topp åtta.
Bygg långsiktigt.
Undvik dumheter.
Allt det låter väldigt vuxet.
Och vissa år är det helt rätt.
Men ambition måste få förändras när verkligheten gör det.
Det här laget har redan visat tillräckligt mycket för att nästa fråga måste ställas:
Vad händer om IK faktiskt spetsar till det nu?
Inte med fyra chansvärvningar.
Inte genom att välta ekonomin för ett namn.
Men med åtminstone en forward som förändrar hur motståndaren måste försvara sig.
Tedenby.
Sylvegård.
Någon med den nivån och profilen.
Namnen är våra exempel, inte uppgifter om att någon av dem är tillgänglig eller förhandlar med IK.
Det viktiga är signalen.
Nu jävlar kör vi.
Manne-skadan var ett missat tillfälle
Det är också därför vi fortfarande tycker att IK agerade för svagt när Manuel Ågren blev skadad.
Om en så viktig spelare ska missa många matcher finns två sätt att se på det.
Det ena är att försöka överleva tills han kommer tillbaka.
Det andra är att använda skadan som anledning att förstärka ett redan lovande lag och sedan stå starkare även när han återvänder.
IK valde i praktiken det första.
Det skickade fel signal.
Inte för att varje skada kräver en värvning. Men för att Manne inte bara är ytterligare en kropp i en kedja. Han förändrar hur många fungerande enheter IK kan bygga.
Nu är han tillbaka och gjorde mål direkt i Nybro.
Bra.
Men det ändrar inte slutsatsen.
Ytterligare offensiv kvalitet skulle fortfarande göra väldigt mycket.
Målvaktsfrågan finns – men den får inte äta upp allt
Målvaktsdebatten går inte heller att vifta bort.
Vuorio och Nyman har under perioder stått bakom ett försvar där unga spelare och tillfälliga lösningar inte alltid gett dem särskilt rimliga arbetsvillkor.
När försvarsspelet blir bättre ser målvakten nästan automatiskt bättre ut.
Det betyder inte att målvakterna är fredade från kritik.
Det betyder att problemen måste värderas i rätt ordning.
Om IK hittar en riktigt bra målvakt till en affär som är för bra för att säga nej till: kör.
Om klubben kan göra både målvakt och spetsforward utan att skada ekonomin: kör ännu mer.
Men om det handlar om var nästa stora krona förändrar laget mest tror vi fortfarande på offensiv kvalitet.
En riktigt bra forward kan göra flera andra spelare bättre genom att flytta roller, matchning och belastning.
En målvakt kan inte göra Brown bättre.
Evan Cowley är ett bra historiskt exempel just därför att han faktiskt var bra.
Han var inte problemet.
Men inte ens en stark målvakt kan ensam skapa ett komplett lag.
Vem ska bära klubbens ambition utåt?
Sedan finns den organisatoriska frågan.
Therése Elofsson har lämnat IK för HockeyAllsvenskans ligakontor. Klubbdirektörsuppgifterna har tillfälligt delegerats till Jonas Lennartsson vid sidan av rollen som ekonomichef.
Det kan fungera operativt.
Men IK behöver också ett tydligt ansikte för ambitionen.
Någon som kan förklara varför man gör saker.
Någon som kan bemöta gnäll utan att bli defensiv.
Någon som kan säga att ekonomin fortfarande gäller, att juniorplanen fortfarande gäller och samtidigt förklara varför klubben tänker ta chansen när chansen finns.
Varken supportrar eller IK mår särskilt bra av ett vakuum där varje förlust fylls med rykten och varje utebliven värvning blir ett bevis för en teori.
Vem blir den permanenta klubbledaren?
Det är en rimlig fråga.
Kritik betyder inte att man vill klubben illa
Här finns också en självkritik.
Vi vill se mindre gnäll från alla håll.
Från läktaren.
Från sociala medier.
Från oss själva.
All kritik behöver inte bli ett åtal.
En dålig värvning betyder inte att sportchefen är värdelös.
En förlust betyder inte att planen är död.
En målvaktstavla betyder inte att målvakten måste bort.
Men motsatsen är lika farlig.
Att kalla alla krav på ambition för gnäll är bara ett annat sätt att slippa diskussionen.
Konstruktiv kritik är att kunna säga två saker samtidigt:
IK är på rätt väg.
IK borde trycka på gasen nu.
Det finns ingen motsättning där.
Staden kommer haka på om IK visar vägen
Det är kanske den största möjligheten av alla.
Oskarshamn känns närmare IK igen.
De egna produkterna gör det lättare att känna igen sig i laget.
Det finns en annan acceptans runt tränarstaben.
Det finns framtid i juniorspåret.
Det finns en sportslig bas som känns mindre konstgjord.
Det är exakt då en investering kan vara mer än en kostnad.
Rätt spelare kan sälja biljetter.
Rätt signal kan sälja partnerskap.
Rätt satsning kan göra att fler går till BEGE en vanlig fredag mot Almtuna, inte bara när det är derby eller kval.
Man får inte alltid tillbaka pengarna samma bokslutsår.
Men allting i en hockeyklubb kan heller inte bedömas som om man köpte en ny kaffemaskin.
Ibland investerar man i tron på klubben.
Och när tron redan börjat komma tillbaka kan den investeringen få större effekt än själva spelarens poängrad.
Hedra historien. Våga igen.
Den här säsongen är inte den enklaste vägen tillbaka till SHL sedan degraderingen.
Det finns fler riktiga konkurrenter nu.
Men IK har också något man inte hade de tidigare säsongerna:
en bättre grundtrupp till lägre kostnad.
en tydligare identitet.
egna spelare som leder.
en stad som börjar tro igen.
en tränarstab som fått arbetsro.
en junioridé som faktiskt ser ut att höra ihop med framtiden.
Det vore nästan bakvänt att vänta på att allt det där ska bli sämre innan man vågar investera i det.
Så vår uppmaning är enkel.
Fyll på.
Minst en offensiv spelare som förändrar hierarkin.
Finns möjligheten att också förstärka målvaktssidan utan att offra det viktigaste, gör det.
Spänn bågen.
Be sedan sponsorerna om hjälp om det behövs.
Staden kommer haka på om IK själv visar att klubben tror på satsningen.
Vi behöver mindre gnäll.
IK behöver mindre rädsla.
Och alla behöver lite mer av det som alltid har gjort Oskarshamn farligt:
den där smått orimliga känslan av att vi kanske kan göra det ändå.
Vi mot resten.
Nu kör vi.
GLID INTE är en oberoende supportersida om IK Oskarshamn, Oskarshamn och kulturen runt klubben. Vi utgår från verifierbara fakta och källor men skriver från ett uttalat IK- och supporterperspektiv. Enskilda skribenter står inte i centrum – klubben, staden och människorna runt den gör det.
Om GLID INTE, arbetssätt och integritet →
support@glidinte.se