Kort version.
Brooklyn. Ryska hemma. Datsyuk på skärmen. 165 centimeter och uppenbarligen noll intresse av att spela efter storleksmallen. Danny Dzhaniyev har tagit den långa vägen till Oskarshamn – och redan börjat presentera sig på isen.
Det började inte på en frusen sjö i Minnesota. Det började i Brooklyn. Danny Dzhaniyevs föräldrar hade lämnat Azerbajdzjan för New York på 1990-talet, hemma pratades ryska och hockey kunde familjen ungefär lika mycket om som den genomsnittlige New York-bon kan om IK70.
Sedan tog pappa med sin tvåårige son på en Rangersmatch.
Det räckte tydligen.
Efter första turen på isen hade Danny bestämt sig: han skulle spela hockey. Därifrån blev sporten en ganska osannolik följeslagare för en liten kille från Manhattan Beach i Brooklyn. Ryska coacher hjälpte honom på vägen och före matcher satt han och studerade Pavel Datsyuk – framför allt hur ryssen stal puckar. Ska man sno något kan man lika gärna sno från en av de smartaste som gjort det.
Familjen är den röda tråden. Pappan kommer från bergen i Azerbajdzjan, mamman från en mindre ort flera timmar från Moskva och ryska var det enda språket hemma när Danny var liten. Amerikanska högtider blandades med ryska traditioner och mormors mat, samtidigt som släktingar blev kvar på andra sidan Atlanten. Danny har själv beskrivit deras betydligt tuffare liv som en påminnelse om varför han vill lyckas: han vill göra familjen stolt.
Sedan gjorde han det på sitt sätt. USA:s utvecklingsprogram. USHL. Fyra år på Penn State. Ett A på bröstet sista collegeåret och universitetets första Frozen Four någonsin. Därefter Utah och första riktiga proffssäsongen: 73 poäng på 72 matcher, flest bland ECHL:s rookies och Rookie of the Year.
Och ja, Danny är runt 165 centimeter. Hockeyn har ägnat decennier åt att leta efter stora kroppar. Danny verkar ha missat det memot. När man är ungefär en halv back kortare än idealmallen och ändå producerar sig genom varje nivå finns två möjligheter: antingen har alla andra räknat fel, eller så är man förbannat bra på hockey.
Nu har Brooklyn blivit Oskarshamn och Nordamerika blivit HockeyAllsvenskan. Det har inte direkt sett ut som någon kulturchock på isen. Två straffmål och ett spelmål mot Kalmar har redan gett en liten försmak av vad IK har hämtat hit: händer, kyla och en rätt påtaglig ovilja att bry sig om hur stor en hockeyspelare förväntas vara.
Tvååringen på Rangersmatchen hade knappast Be-Ge Hockey Center på kartan. Nu står han där i IK-tröjan. Från Brooklyn via Penn State och Utah till lilla Neapel där man aldrig blir bortglömd (på gott och ont).