IK gav bort det igen – men problemet är större än spelarna
IK gjorde en klart bättre match än mot Västerås och hämtade 1–3 till 3–3. Ändå blev det 4–3 till Leksand. Spelarna ska inte bära hela skulden när truppen i praktiken tvingas leva på två fungerande kedjor.
Det här var mycket bättre än Västerås.
Och ändå står IK där utan poäng igen.
Det är kanske det mest frustrerande av allt.
Brown gav IK ledningen
Första perioden var ingen Hollywood-hockey. Tempot och underhållningsvärdet var ganska lågt och matchen länge jämn. Leksand hade en sekvens där de såg ut att ta över, men utan att riktigt få bett.
Sedan gjorde Matt Brown 0–1.
Efter målet öppnade matchen upp sig något och Brown–Engsund–Calle skapade flera bra lägen. Den lilla IK-klacken i Tegera Arena hördes dessutom ordentligt.
Mot slutet av perioden åkte Brown ut. IK blev stressat i boxplay, men Emil Vuorio såg stabil ut och såg till att ledningen stod sig till paus.
Chanserna fanns – men IK tog inte betalt
Axel Elofsson tog en svag utvisning tidigt i andra. Offensivt finns kvaliteterna där hela tiden, men mot bättre motstånd blir det tydligare att han fortfarande har saker att utveckla i egen zon.
Ändå var det IK som skapade de riktigt stora lägena i boxplay. Herman Hansson kom fri och fick dessutom ytterligare en möjlighet när pucken kom tillbaka.
IK hade chansen att göra 0–2.
I stället kom en icing. Leksand vann den offensiva tekningen och gjorde 1–1.
Det blev kvällens återkommande tema.
IK fick chanser. IK brände dem. Leksand straffade dem.
För finurligt – igen
Vid 2–1 krånglade IK till det rejält i egen zon. Det skulle spelas snyggt och finurligt när situationen egentligen krävde enkelhet.
Vuorios ingripande på målet går att ifrågasätta, men han hade i övrigt en bra kväll och räddade laget flera gånger när spelarna framför honom gått bort sig.
Kort efter 2–1 fick Sören Dietz Larsen ett mer eller mindre friläge.
Miss.
Sedan kom 3–1.
Fem minuter PP – nästan ingenting
Leksand fick 5+game efter videogranskning för checking to the head. Träffen gick mot huvudet även om situationen inte såg särskilt våldsam ut.
IK fick fem minuters powerplay.
Det borde ha varit vägen tillbaka.
I stället gick allt långsamt. Pucken skulle flyttas, spelet skulle vara snyggt och Leksand hann hela tiden komma rätt.
Det var samma problem som synts under de senaste två matcherna: skicklighet finns, men tempot och direktheten saknas.
De egna väckte matchen
I tredje fick IK till slut utdelning.
Joel Svensson gjorde 2–3 med Calle Karlsson som framspelare.
De egna fick dra igång det.
Sedan kom 3–3 genom Ludvig Markman, hans andra mål för säsongen. En oväntad målskytt, men redan under försäsongen syntes att det finns lite poäng i Markman.
Plötsligt hade IK hämtat 1–3 till 3–3 trots att känslan snarare varit att Leksand låg närmare nästa mål.
Det säger något bra om laget.
De gav inte upp.
Och sedan gav IK bort det igen
Efter kvitteringen tryckte Leksand på. IK gick bort sig och tvingades ta en utvisning.
I boxplay fick IK ett superläge.
Miss.
Nästan direkt därefter gjorde Leksand 4–3.
Det är nästan parodiskt hur väl sekvensen sammanfattar de här två matcherna.
Senare gick IK bort sig igen och gav Leksand ett friläge. Vuorio räddade.
Med ungefär minuten kvar tog Hallquisth en utvisning och där dog i praktiken matchen.
Spelarna är inte huvudproblemet
Det är lätt att såga spelarna efter två raka förluster.
Det tänker vi inte göra.
IK gjorde en mycket bättre match i Leksand än i Västerås. De krigade tillbaka ett tvåmålsunderläge. Vuorio gjorde mycket bra. Joel och Calle levererade när det behövdes. Markman klev fram.
Problemet är att IK:s trupp är för tunn.
Just nu finns två kedjor som håller riktigt bra nivå. Därefter faller kvaliteten för mycket. Fjärdekedjan består av spelare som egentligen inte ska behöva bära de här minuterna i ett lag med ambitioner att tillhöra toppen.
Det är inte juniorernas fel.
Det är konstruktionen.
Skadorna löser inte hela problemet
Pontus Näsén, Ludvig Östman, Manuel Ågren och Filip Sveningsson kommer göra IK bättre när de återvänder.
Men titta på var förstärkningen hamnar.
Den stärker framför allt toppen.
När de egna produkterna och toppspelarna inte levererar blir laget fortfarande väldigt tunt längre ned.
Och om IK dessutom envisas med Matt Brown som vinge och inte har den traditionella förstacenter som många tänker sig, då kanske lösningen inte är att vänta på att Arsi Piispanen ska trolla fram en sådan spelare billigt.
Den spelaren lär inte ligga och vänta.
Då behöver IK bygga annorlunda.
Två riktigt bra forwards – nu
IK kan i stället bygga tre starka offensiva kedjor med spets i varje.
Men då behövs två riktigt bra forwards.
Inte två kroppar.
Inte två korttidslösningar.
Två spelare som kan producera högt upp i laget och som gör att dagens tredje- och fjärdekedjespelare flyttas ned i hierarkin när alla är friska.
Vi har redan pekat på namn som borde vara självklara att åtminstone undersöka.
Nu börjar väntan kosta poäng.
IK har under flera år haft en märklig förmåga att bromsa sig själv precis när uppförsbacken börjar bli brant.
Det är dags att sluta med det.
Spelarna visade i kväll att de tänker kämpa.
Nu är det kansliets tur att visa samma ambition.
SUPPORTERBILDEN PÅ X
Supporterbilden på X: domsluten hamnar i fokus, med återkommande frustration och frågetecken kring bedömningarna. Det är supporterreaktioner – inte verifierad fakta.
Mycket bättre än Västerås. Samma noll poäng. Spelarna kämpade sig tillbaka – nu måste sportledningen ge dem en trupp som håller hela vägen.
Se efter matchen
Highlights och eventuell presskonferens läggs här när de publiceras.