IK gav bort ännu en match – och toppen glider längre bort

GLID INTE:s version.

Tre raka förluster. Samma återkommande misstag. Och en allt tydligare känsla av att IK håller på att spela bort möjligheten att utmana i toppen innan laget ens hunnit bli komplett.

Det började illa. Sedan visade IK precis den kvalitet som gör det så frustrerande att följa laget just nu.

Från 0–2 till 3–3. Joel Svensson gjorde två mål, Søren Dietz Larsen kvitterade och Be-Ge började till slut leva på riktigt.

Men med 1.54 kvar gjorde AIK Solna 3–4, efter en situation som enligt vår uppfattning föregicks av en felaktigt dömd icing. Det domslutet behöver granskas. Det var bittert – men det var inte hela förklaringen till förlusten.

En förstaperiod som inte håller

IK bjöd på alldeles för mycket från början. En svag rensning, där Ludvig Markman var inblandad, föregick AIK:s första mål. Sedan stod Axel Elofsson för en rejäl indianare i IK:s eget powerplay och AIK kunde göra 0–2 på friläge.

AIK fick ytterligare frilägen och ett tre-mot-ett-läge som stoppades av offside. IK skapade visserligen en del framåt, bland annat genom Ville Svensson, Filiph Engsund och ett öppet mål som Joel Svensson missade.

Men den första perioden var klart underkänd. Bristen på lugn, erfarenhet och rätt beslut var uppenbar.

Joel väckte IK

Andra perioden blev betydligt bättre, inte minst jämfört med de senaste matchernas svaga mittperioder. Joel reducerade i powerplay till 1–2, assisterad av Elofsson och Calle Karlsson.

AIK kunde ändå göra 1–3 efter ännu en situation där IK först hade offensivt tryck men sedan överarbetade spelet och blev straffat i omställningen.

Ändå gav sig inte IK. Joel hittade ett fantastiskt skott i en omställning som knappt såg ut att vara en målchans. 2–3.

Herman Hansson var nära med en styrning. Med tre sekunder kvar av perioden fick IK straff. Joel tog den, förståeligt efter två mål. Vi hade nog valt Calle Karlsson. Jhonas Enroth räddade.

Søren kvitterade – men poängen försvann

Tredje perioden gav oss till slut den intensitet vi hade hoppats på. Søren Dietz Larsen kvitterade till 3–3, assisterad av Axel Björnkqvist och Filip Sveningsson.

Filip Sveningsson gjorde en stark comeback med offensiva aktioner, rejäla tacklingar och bra arbete i boxplay. Tillsammans med Engsund fick han välförtjänta applåder efter ett starkt defensivt byte. Publiken vaknade när närkamperna blev hårdare.

Men AIK fortsatte få för rena lägen. Emil Vuorio räddade flera frilägen och höll kvar IK i matchen. Ville Jonsson fick en smäll och haltade av. Fler skador är det sista IK behöver med tanke på läget på backsidan.

Sedan kom den omdiskuterade icingen. Vi uppfattade domslutet som felaktigt. Kort därefter gjorde Tim Theocharidis 3–4 med 1.54 kvar.

IK tog timeout, plockade målvakten och försökte i sex mot fem. AIK missade ett läge mot tom bur. Men någon kvittering kom aldrig.

Målvakterna är inte grundproblemet

Vi hade hoppats på en riktig håll-käften-match från Vuorio. Det blev inte riktigt så. Han var inte överjävlig, men heller inte dålig. Framför allt gjorde han flera viktiga räddningar i tredje.

Det är lätt att titta på fyra insläppta och börja diskutera målvakter. Men hur många frilägen ska ett lag egentligen få bjuda på?

Jhonas Enroth har både NHL-meriter och lång erfarenhet. Även han släppte tre puckar förbi sig i kväll. Det gör inte Enroth till en dålig målvakt, lika lite som fyra insläppta automatiskt gör Vuorio till problemet.

Om IK har begränsade resurser måste nästa investerade krona göra störst nytta. Vi tycker fortfarande att svaret finns framför målvakterna.

IK behöver byggas färdigt

Det är kombinationen som saknas. Pontus Näsén och Ludvig Östman skulle tillföra erfarenhet och stabilitet på backsidan. Manuel Ågren skulle ge ytterligare kvalitet och tyngd framåt.

Men inte ens deras återkomst löser allt. IK behöver enligt vår bedömning minst en etablerad forward med spets. Helst två. Inte nödvändigtvis en dyr förstacenter, utan spelare som gör det möjligt att bygga tre producerande kedjor och en fjärdelina som kan spela riktiga minuter.

Kvaliteten finns. Joel, Calle, Matt Brown och Sveningsson visar det. Men det håller inte att vara beroende av för få spelare och samtidigt bjuda på mål genom bristande rutin och överarbetade beslut.

IK behöver inte byggas om. IK behöver byggas färdigt.

Tiden att agera var för flera veckor sedan

Vi har lyft behovet av spets och bredd länge. Nu har laget förlorat tre raka. Efter ungefär tio omgångar brukar tabellen börja ge en fingervisning om vilka lag som slåss i toppen. Det är ingen naturlag, men poängen som redan försvunnit kommer inte tillbaka.

Vi tror att IK har potential att vara ett av seriens bästa lag. Men vi tror inte längre att det är realistiskt att räkna med den absoluta toppen utan en snabb och betydande förändring. Om klubben agerar omgående kan plats fyra till sex vara ett rimligare mål.

Det är ingen dålig placering i HockeyAllsvenskan. Men det är lägre än vad vi tycker att det här lagbygget hade kunnat bära.

Det är inte ett hopplöst IK vi tittar på.

Det är ett IK som hade kunnat vara så mycket bättre.

Tre raka förluster. Ännu en kväll där vi lämnas med känslan att det här hade gått att undvika.