Det osannolika IK – Förstå förutsättningarna

GLID INTE:s version.

Det finns en tanke som återkommer runt IK med jämna mellanrum. Att vi efter SHL-åren måste landa lite. Bli realistiska. Förstå vilka vi är. Förstå våra förutsättningar. Kanske framför allt: förstå vår plats.

Det mesta av det är sunt.

Det sista är kvalificerat skitsnack.

IK Oskarshamn ska förstå sina förutsättningar bättre än nästan någon annan. Vi ska veta exakt hur ekonomin ser ut, vad vår marknad klarar, vad Oskarshamn kan erbjuda och vad större städer kan göra som vi inte kan. Vi ska lära oss av misstagen, inte låtsas att fem år i SHL gjorde oss till något vi inte är.

Men vi ska aldrig förstå vår plats.

För om det finns någonting i den här klubbens historia som borde vara fullständigt klarlagt vid det här laget är det att Oskarshamns plats inte bestäms av vad som verkar sannolikt.

## Det började inte 2019. Och inte 1992 heller.

Det är lätt att börja berättelsen om det moderna IK i början av 1990-talet. Det var då en resa tog fart som, med mängder av omvägar, till slut skulle sluta i SHL.

Men hockeyn i Oskarshamn började naturligtvis inte där.

När hockeysektionerna i Oskarshamns AIK och IFK Oskarshamn slogs ihop 1970 fanns redan hockeykulturen, rivaliteten och publiken. Faktum är att hockeyintresset i staden hade en av sina verkliga storhetstider redan under 1960-talet. Stadens publikrekord tillhör fortfarande tiden före sammanslagningen.

IK skapade inte Oskarshamns intresse för hockey. IK blev dess gemensamma lag.

Och ambitionerna försvann inte med sammanslagningen. Redan under 1970-talet kom bland andra [Per Bäckman](/spelare/per-backman) till Oskarshamn. Han skulle senare nå betydligt större scener inom svensk hockey, men Oskarshamn fanns tidigt på resan.

Sedan kom en ny verklig hockeyvåg under 1990-talet.

I början av årtiondet spelade IK långt ned i seriesystemet. Ändå hamnade spelare som [Peter Ekroth](/spelare/peter-ekroth) och [Skeeter Moore](/spelare/skeeter-moore) i Oskarshamn. Det låter nästan ännu konstigare med dagens ögon än det gjorde då.

Och de blev inte ensamma.

[Kamil Kastak](/spelare/kamil-kastak), [Jarmo Mäkitalo](/spelare/jarmo-makitalo) och många fler följde under åren. Kastak illustrerar nästan hela poängen på egen hand: en tjeckisk landslagsforward med OS- och VM-meriter som 1994/95 gjorde fem mål på sex matcher för IK i Division 2.

IK har återkommande lyckats få människor till Oskarshamn som på pappret borde haft andra alternativ.

Samtidigt har de egna funnits där varje gång IK tagit ett steg uppåt. Några var med och gjorde själva resan. Andra blev så bra att deras namn till slut hamnade i taket på SHL-arenor långt från Oskarshamn.

Det är också en del av det osannolika. En liten hockeyort som gång på gång lyckats producera spelare för betydligt större sammanhang – samtidigt som några av dem valt att vara en del av IK:s egen resa.

Varje steg uppåt har sett olika ut. Men de egna har funnits med.

Det är den blandningen som är intressant.

Vi får gärna köpa stjärnor. Det har IK gjort förr.

Men då ska det vara spets. Någon som förändrar laget. Någon som egentligen känns lite för bra, lite för dyr eller lite för osannolik för att hamna i Oskarshamn.

Det vi inte behöver köpa är mellanmjölk.

Finns kvaliteten redan i Oskarshamn ska vägen finnas för den. Saknas den ska IK vara skickligt nog att hitta den någon annanstans.

Egna produkter och osannolik spets utifrån.

Det är betydligt mer IK än att försöka bygga som alla andra.

## Resan är viktigare än åren på toppen

Efter avancemanget från 1990-talets lägre divisioner följde 23 raka säsonger på Sveriges näst högsta nivå innan IK till slut gick upp 2019.

Tjugotre.

Det är värt att stanna vid den siffran.

För historien är inte att någon rik ägare plötsligt bestämde sig för att köpa Oskarshamn till SHL. Det var inte heller en rak framgångssaga.

Det var kval, misslyckanden, nya försök, ekonomiska verkligheter, spelare som försvann, nya som kom, egna produkter, tränare, ideella krafter, sponsorer och människor som fortsatte trots att det väldigt många gånger hade varit enklare att nöja sig.

Och så kom laget som till slut gjorde det.

Till och med hockeyn var osannolik.

Det IK som gick hela vägen spelade inte som ett lag som bad om ursäkt för sina förutsättningar. Det spelade sin egen variant av hockey. Puck, rörelse, mod. Det som ibland nästan kunde beskrivas som tiki-taka på is.

AIK föll.

Sedan Timrå.

Den 8 april 2019 var det klart.

Osannolika IK Oskarshamn var ett SHL-lag.

## SHL bevisade något – men är inte modellen

Fem SHL-säsonger förändrade klubben.

IK hann inte bara överleva. 2021/22 slog laget ut Leksand och pressade seriesegraren Rögle till en sjunde kvartsfinal. Säsongen därefter slutade IK sjua i SHL:s grundserie.

Sedan gick det åt andra hållet och 2024 var klubben tillbaka i HockeyAllsvenskan.

Vi ska lära oss av hela den perioden.

Men om frågan är hur nästa riktigt starka IK ska byggas tror vi att det är ett misstag att försöka återskapa SHL-åren.

Hemligheten finns längre bak.

I resan dit.

IK:s gamla recept går inte att kopiera rakt av. Hockeyn har förändrats. Pengarna har förändrats. Spelarmarknaden har förändrats. Oskarshamn har förändrats.

Men principerna går att känna igen.

Stenhårt arbete.

Egna spelare som är tillräckligt bra.

Spelare utifrån som egentligen känns lite för bra för att hamna här.

Människor som vill vara i Oskarshamn.

Modet att göra någonting på vårt eget sätt när det hade varit enklare att kopiera någon annan.

Och en ganska grundmurad ovilja att acceptera vad andra anser vara rimligt.

## Läget har förändrats

Det finns samtidigt en skillnad mot både början av 1990-talet och SHL.

IK är inte längre den ekonomiska lillebrodern varje gång laget går ut på isen.

Inte i HockeyAllsvenskan.

När Vimmerby, Kalmar eller Karlskoga står på andra sidan ska IK inte försöka skapa någon påhittad David-mot-Goliat-berättelse. Det vore lika verklighetsfrånvänt som att tro att fem SHL-år gjorde Oskarshamn till en storstad.

Vi har andra resurser nu. Andra förväntningar. En annan position.

Det förändrar förutsättningarna.

Det behöver inte förändra mentaliteten.

Vi mot resten har aldrig behövt betyda att vi är fattigast, minst eller nederlagstippade i varje match.

Det betyder att vi inte behöver omvärldens tillstånd.

Det betyder att när någon kommer till BeGe ska grundinställningen vara fullständigt självklar:

**Vi kan slå er.**

Inte kanske.

Inte om allt studsar rätt.

Vi kan slå er.

Vem som än står på andra sidan.

Sedan måste jobbet göras också. Självförtroende utan arbete är bara självbedrägeri.

Men motsatsen är lika farlig. Att arbeta hårt samtidigt som man på förhand accepterat ett tak är ingen oskarshamnsk dygd. Det är bara att lägga sig platt på ett lite mer välorganiserat sätt.

## Vi ska inte tillbaka

Det är kanske där diskussionen om IK:s framtid ibland hamnar fel.

Vi ska inte tillbaka till 1993.

Vi ska inte tillbaka till 2019.

Vi ska inte försöka bygga en kopia av något av SHL-lagen.

**Vi ska vidare.**

Nästa framgångsrika IK måste byggas för dagens hockey och dagens ekonomi. Organisationen måste bli bättre, smartare och mer professionell. Intäkterna måste upp. Talangutvecklingen måste fungera. Rekryteringen måste vara bättre än konkurrenternas eftersom vi inte alltid kan betala mer än konkurrenterna.

Det är att förstå sina förutsättningar.

Men riktningen spelar roll.

Att etablera sig på övre halvan av HockeyAllsvenskan kan vara ett delmål. Det kan vara ett nödvändigt steg. Det kan till och med ta flera år att bygga det som krävs för nästa steg.

Men det kan inte vara slutmålet.

Den långsiktiga riktningen för IK Oskarshamn bör vara SHL.

Inte därför att IK har rätt till SHL.

Det har vi inte.

Inte därför att vi egentligen är större än alla andra.

Det är vi inte.

Utan därför att en förening som en gång bestämmer att den hittat sin naturliga plats också har bestämt var taket sitter.

Det behöver IK aldrig göra.

## Den osannolika staden

Kanske passar det trots allt ganska bra här.

Oskarshamn har länge varit en stad där proportionerna inte riktigt går ihop.

En relativt liten stad med tung industri och verksamheter av en storlek man kanske hade väntat sig någon annanstans. Företag och människor som etablerat sig och blivit kvar. Ett lokalt hockeyintresse som är större än befolkningssiffran rimligen borde lova.

Inte en plats som genom historien kunnat räkna med att makten – politisk, medial eller annars – automatiskt ska ordna vägen.

Man har fått bygga ändå.

Det finns något där som IK aldrig bör slipa bort i jakten på att bli en modern och professionell hockeyklubb.

Professionalism behöver inte betyda försiktighet.

Realism behöver inte betyda underkastelse.

Självförtroende behöver inte betyda hybris.

Man kan veta exakt hur liten marknaden är och samtidigt försöka göra någonting alldeles för stort för den.

Det har hänt förr.

## Vad som är sannolikt får de andra hålla på med

Nästa IK kommer inte se ut som laget med Ekroth och Moore.

Det kommer inte se ut som laget som spelade sig upp 2019.

Och det ska definitivt inte försöka låtsas att nedflyttningen aldrig hände.

Nästa IK måste vara bättre anpassat till verkligheten än så.

Men någonstans i det nya måste det gamla fortfarande kännas igen.

Arbetet.

De egna.

De osannolika namnen utifrån.

Viljan att stanna.

Modet att spela och bygga på ett sätt som passar Oskarshamn.

BeGe som en plats där ingen kommer in och får någonting gratis.

Och framför allt den där nästan irriterande övertygelsen om att det faktiskt går.

Vi behöver inte bevisa för Hockeysverige att IK är en storklubb.

Vi behöver inte bevisa för någon att Oskarshamn är något staden inte är.

Vi behöver bara bestämma vad vi tänker försöka bli.

Förstå varifrån vi kommer.

Förstå var vi står.

Bestäm vart vi ska.

**Vad som är sannolikt får de andra hålla på med.**